Anns kökshyllor, filosoferande & höstbetraktelser . . .

En gång, för länge, länge sedan lät det nå´nting så här på hemmafronten:

”Ann, skall du inte visa upp vårt hål i väggen nu när det är klart?”

”Njae, det är ju inte riktigt klart ännu.”

”Va, hur menar du?!”

”Jo, vi skulle ju ha ett par hyllor jämte fönstret och dessutom har jag inte funnit en skänk till matsalen med de rätta måtten.”

”Jamen, dé é väl jättefint som det är – inte sant?”

”Jo, men det är inte som jag vill ha det! Kan du inte sätta igång med hyllorna och konsolerna snart?”

”Men jag har ingen bandsåg att såga konsoler med och det funkar inte med sticksågen.”

Tomrummet jämte fönstret stack i ögonen varje dag och besöken på nätet i jakten på en bra och billig bandsåg var i allra högsta grad frekventa. Uppenbarelsen med den ”perfekta bandsågen” uteblev dock – så även de tänkta konsolerna.

Tiden gick och titt som tätt blev jag påmind om avsaknaden av hemmatillverkade konsoler med tillhörande hyllor. Bandsågen lyste med sin frånvaro och med den naturligtvis även konsolerna. Min tanke var att kunna såga ut några snygga profiler ur lämpligt virke utan att behöva lägga ned flera dagsverken på slipning. Med sticksåg blir det relativt grovt sågat och med bandsåg blir resultatet bra mycket bättre – trodde jag . . .

Tre träbitar ”Före”

Nåväl, efter att ha fått motta ett antal både fina och grova pikar under att par månader, kom jag på att våra bekanta ju hade en bandsåg. Kanske kunde jag låna den? Jodå, inga problem, dé é bara att komma över å hämta den. Bilen lastades, sågspånen yrde i bagageutrymmet och sedan sågades det för fulla muggar. Efter en del skissande, sågande, slipande, limmande och skruvande var konsolerna klara och sedan gällde det att hitta ett par hyllor med passande patina.

Då mindes jag vårt andra hål i väggen och de brädor, som innan motorsågningen fyllde utrymmet. Brädorna hade perfekt tjocklek och den höga åldern var uppenbar – grova märken i virket och påtagliga vankanter. Perfekt!

Ja, så till slut blev det ett par egentillverkade hyllor med konsoler. Allt vackert målat, shabbat och vaxat efter konstens alla regler. Snyggt jobbat Ann!

Ann visar helheten här

Under min bortavaro från bloggen har jag bl.a. filosoferat kring bloggandet som företeelse och fritidssyssla och kommit fram till följande mer eller mindre djupsinniga slutsats.

För att kunna göra anspråk på att rubricera sin blogg som en s.k. ”inrednings-/pysselblogg”, krävs det fem saker/förutsättningar:

1. Ett mindre eller större projekt att pyssla med
2. Tid att pyssla eller om du så vill ”tillverka/snickra ihop något”
3. Inspiration att pyssla/snickra
4. Inspiration att därefter i en blogg presentera pysslandet/snickrandet i text & bild
5. Tid och energi att faktiskt göra det sistnämnda

Som säkert flera av er bloggare upplevt, infinner sig inte alltid alla dessa förutsättningar på samma gång. Å dé é då det blir ”problem” . . . ja, problem är väl för mycket sagt men underlaget för bloggandet blir i varje fall klart reducerat om man säger så. Då kan man ju eventuellt återanvända lite bloggmaterial men för detta krävs åtminstone en ganska stor portion av punkt 4. ovan. Om man dessutom mitt i allt detta mister sin Far och ägnar en stor del av fritiden åt alla upptänkliga praktikaliteter – precis, då blir det lite av ett blogguppehåll.

Annars har jag den senaste tiden varit ute och kollat in mina favvobloggar och som alltid imponerats och inspirerats av all energi och möda, som kommer till uttryck i en härlig bild- och textkaskad!

Här har vi förresten haft höst ett tag nu 😉 Kantarellerna har räckt till några härliga kantarellsåser och äpplena har stått som spön i backen . . . liksom. Tänk vad härligt det kändes när jag såg att kantarellerna i ”matpalatset” kostade 200,- kr/kg. Hemma låg det en påse med kantareller värda i varje fall runt 90 kronor – wow, som en smärre vinst på Lotto!

Kombinationen tre sorters äpplen i trädgården, skogen runt hörnet och ett gäng Bambi inpå knuten ger som resultat små, söta spår i den uppblötta gräsmattan, små högar med svart rådjursspillning här och där, avbitna blomsterknoppar och slutligen en argsint trädgårdsmästare (läs hustru) på krigsstigen. Jag tycker att det är näpet med besök av rådjur och älg i trädgården men Ann får något mordiskt i blicken när hon inspekterar sina tänkta höstblomster, som inte blev av så att säga. What can I say? Grabbarna med klövar där jag har fötter är ena riktiga gourmander – inte sant? Endast det bästa är gott nog åt de små liven 😉 (Vad säger du Rana, visst är dom charmiga? Moahaha . . . )

Vill avsluta med att tacka för alla uppmuntrande och energigivande kommentarer i samband med mina senaste inlägg.

Stort TACK och kram till er alla!

Peter – på G . . . tror jag bestämt . . .